Hva betyr de russiske utspillene om sikkerhetsgarantier og stans for NATO?

Steigan.no
Del denne artikkelen på din favoritt SOME(Sosiale Media)
Knut Lindelöf

Av Knut Lindelöf.

OM USA (VIA NATO) skulle gå in militärt i Ukraina – eller provocera Ryssland att gå över gränsen med officiella trupper – så hamnar två av världens största kärnvapenmakter i öppen militär konfrontation med varandra. Då låses USA i ett storkrig. Kina kan då i skydd av det passa på att ta över Taiwan, vilket skulle tvinga in USA i ett helt omöjligt tvåfrontskrig, som skulle kunna utlösa ett okontrollerat världskrig med kärnvapen, vilket…

Hur var det nu den här konflikten började? Jo, Michail Gorbatjov fick löfte om att USA/Nato inte skulle expandera efter Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning. Men detta till trots har USA/Nato efter 1990 expanderat runt Ryssland och härjat Mellanöstern med sina ”demokratiseringskrig” som egentligen syftar till att säkra sin militära och ekonomiska världsdominans.

På samma sätt som det brittiska imperiet säckade ihop efter andra världskriget är det nu det nordamerikanska imperiets tur att släppa sitt världsherravälde. Man är skuldsatt upp över öronen, medan framför allt Kina och Ryssland är stormakter som bara väntar på ett lämpligt tillfälle att slutgiltigt knäcka USA:s världsdominans. Det är oundvikligt. Mitt emellan ligger ett politiskt spretigt EU oförmöget att enas om någonting.

Situationen är också en annan än före det andra världskriget. Då stod en revanschistisk och mycket aggressiv kapitalistisk fascistdiktatur – på uppgång – emot gamla trötta lindrigt demokratiska imperialistmakter. Nu däremot står ett ”liberalt” (lindrigt demokratiskt) och utfattigt skuldöverlastat imperium mot minst två nya stora antagonister, också de lindrigt demokratiska, men ändå med uppåtgående ekonomier. Det som liknar upptakten till det andra världskriget är att två stora ekonomier står emot varandra, där den ene endast kan expandera på de andres bekostnad, såvida man inte kan komma överens på något sätt.

En ny världsordning håller alltså på att födas och utvecklingen har nu nått den punkt då det ryska ledarskapet känner sig tillräckligt säkra på sin styrka för att konfrontera USA. De ryska förslagen till USA om säkerhetsgarantier och att det nu får vara stopp på USA:s och Natos expansion runt Rysslands gränser, är ett bevis för den saken. Kina är självklart förhandsinformerade. Alla inblandade inser att USA inte mäktar med en militär attack mot Ryssland i Ukraina. ”Sanningens minut” är nu här förklarar man från ryskt håll. Mobiliseringen av ryska trupper vid gränsen till Ukraina ger kraft bakom orden. USA-imperiet är så försvagat att man måste acceptera förhandlingar. Man har just förnedrande dragit sig bort från ett förlorat krig i Afghanistan. Förhandlingar inleds nu den 10–12 januari, först bilateralt med USA, sedan med Nato och sist med OSSE.

Den nu upphettade Ukrainakrisen beskrivs generellt i våra stora medier som att ett ryskt anfallskrig mot Ukraina är nära. Ett krig mellan Ryssland och Ukraina alltså, där Ukraina har rätt (självbestämmanderätten) att ta hjälp av vem man vill [underförstått USA/EU (Storbritannien, Sverige)/Nato). En sannare beskrivning av läget vore: att spänningen nu trissats upp mellan USA (med bundsförvanter) och Ryssland (med Kina i ryggen) som riskerar att utlösa en militär konfrontation mellan Ryssland och USA i området.

Man kan ha förståelse för att Ryssland – när man nu börjar känna sig säker – säger stopp och belägg för de ökande hoten man uppfattar från USA/Nato runt sina gränser. Det är även lätt att inse att Ryssland i dagsläget, när Europa skriker efter gas via Nordström 2, utnyttjar situationen och låter västvärlden internt bråka om hur man ska lösa sin energiförsörjning och hålla ihop sin Natoallians och sin europeiska union.

En liten stats självbestämmande är förstås relativ i vår tid. Den kan vara betydande, men den kan också vara skenbar. I viss mån bestämmer den lilla staten själv över det här. Men då kontrollen av handelsvägar och strategiska råvaror är avgörande för de globala ekonomiernas fortsatta expansion blir folkrätten – som vi känt den efter världskriget (1937–1945) – en allt viktigare motkraft, den som står för någon slags rimlig ordning i världen, än framtid utan kärnvapenkrig.

Om de ryska förslagen blir verklighet innebär det ofrånkomligen en uppdelning av delar av världen i intressesfärer – en under USA och en under Ryssland/Kina. Sverige skulle då hamna på USA-sidan. Hur det skulle gå för Finland och baltstaterna är mera osäkert. Men ingen småstat skulle få ha ett ord med i laget. Sverige kommer att göras till fiende med Ryssland och därmed bli lovligt byte (bombmål) vid en militär konfrontation mellan USA och Ryssland etc.

Historien lär oss att när stormakterna gör upp och dela världen emellan sig ökar risken för krig. Därför är det ryska utspelet mycket oroande. Lite Molotov-Ribbentrop-teater vilar också över situationen, där Putin spelar Molotov och Biden/Stoltenberg & Co spelar Ribbentrop.

Det drar alltså ihop sig till en uppgörelse om vem som ska vara herre på täppa det närmaste seklet. Ett storkrig mellan USA och Ryssland (Kina) riskerar civilisationers undergång. Därför är en fredlig lösning under folkrätten enda vägen.

Denne artikkelen ble først publisert på lindelof.nu

Auto Feeder
Author: Auto Feeder

Legg igjen en kommentar